Blev resan som jag trodde? Både jag och nej.

Sista brevet hem.
Så har vi då kommit fram till sista veckan på vår vistelse här i sierra Leone. Den kommer Jag och Kristina att tillbringa i Freetown och sedan vidare till havet för att se lite andra delar av landet än enbart Kamakwie området. Vi möter sedan Lasse på flygplatsen.

Jag är så glad att jag har fått möjlighet att åka med på denna resa. Att få besöka denna delen av världen som annars inte är så lätt att nå om man inte har kontakter här. Att få arbeta, bo och uppleva vardagen ihop med dessa fantastiska människor.

Blev resan som jag trodde? Både jag och nej. Jag visste att förhållandena här är enkla och att det är milsvid skillnad på hemma och här. Jag har inte haft några problem med att anpassa mej till kalla duschar, trasiga toaletter rött-damm som täcker kläder och skor så snart man rört sig ute, så kallad ”African makeup”. Allt det har fungerat fint men jag var inte beredd på att barnen var så sjuka i malaria och att det var en så hög dödlighet om de inte kommer till sjukhuset i tid. Från den stunden de blir sjuka till den stunden de blir kritiskt sjuka med medvetslöshet, lågt blodsocker, kramper går det fort. Lika fort går det då de tillfrisknar. På bara några timmar med rätt behandling ser man att de piggnar till och att allt kommer att gå bra . Att många barn dör och har dött medan vi har varit här är varje gång en tragedi. Att se och känna föräldrarnas sorg över ett förlorat barn är svårt. Men varje dag läggs det in i genomsnitt 8-10 nya barn (det är lågsäsong på malaria just nu så vid högsäsong är det det dubbla eller mer) Inget av dessa barn hade klarat sig utan en fungerande barnklinik. Sätt ur det perspektivet är det övervägande glädje i vårt arbete. Jag har dessutom fått lära mig massvis. Att pallpera förstorad lever, mjälte och höra skillnad mellan pneumoni och TBC. Att se tecken på om barnet har lågt Hb och tecken på hjärnmalaria med snedställd ögonaxel. Stelkramp hur många hemma har sett det nuförtiden! Även olika typer av mjukdelsinfektioner, osteoit, förgiftningar, ormbett och behandling av brännskador. Besök hos medicinmannen ….är mer än jag hade kunnat drömma om.

Att arbeta i förhållanden med knappa resurser där material och medicin plötsligt kan ta slut, inte går att få tag på och man får tänka om. Ingen möjlighet till provtagning eller röntgen. Utan rinnande vatten på avdelningen, inget papper att torka av händer och ytor med, inga handskar (mer än någon kinesisk variant för väldigt små händer) osv. har gett mej perspektiv på livet.
Skulle jag få möjlighet att åka igen så skulle jag ta den. Det har varit så roligt och lärorikt och jag vill verkligen uppmana er som funderar på att följa med att om ni har möjligheten så ta den! Kontakta gärna mej (tex via messenger) så ska jag berätta och svara på frågor. Ni som har blodgrupp 0 ska dock vara lite försiktiga. Han kommer att utnyttjar er inte enbart som arbetskraft utan kommer också att åderlåta er om ett barn behöver blod. ?
6 veckor har gått fort men nu längtar jag ändå hem till barn och barnbarnet, till riktig vinter och ja jag vet, vi får så mycket bättre mat här än alla andra och så jag borde verkligen INTE gnälla men…jag som är van vid variation på maten börjar tröttna på ris, get och kyckling!
Massor av kramar till er alla där hemma. ❤️❤️❤️ses snart!!
—————

Tack för att du läst ända hit! Vill du hjälpa oss i vårt arbete och göra verklig skillnad är det allra bästa du kan göra att bli månadgivare. Det blir du enkelt på vår hemsida bombalihealth.nu

Bombali Health Development
www.bombalihealth.nu
Swish 123 25 25 160
Bankkonto 5003 10 156 03 SEB
Bankgironummer: 5208-8580

Bilder: Man kan göra business med ett bilbatteri när det inte finns elektricitet i byn. hjälper mamma att tröska, framme i Freetown

Leave a Reply

Your email address will not be published.