Men först det som går sämre nämligen bybesöken. I de flesta byarna har inte meddelandet att vi kommer nått byn och i de byar som fått meddelandet är intresset oftast inte det bästa. Vi får tänka till vad vi gör fel eller om vi ska informera på ett annat sätt.
Containern: Efter 17 sorger och 18 bedrövelser kom containern äntligen fram idag. Vilket fantastiskt innehåll och vilken strålande packning. Containern var absolut full. Human Bridge, Ni är en fantastisk organisation, tack, tack, TACK! Innan vi kunde öppna containern tackade representanter för civilsamhället. Den som höll det längsta talet var den person som nästan stjälpte projektet. Gladast var nog Tairu och det är kanske inte så konstigt eftersom containern innehöll ett flertal saker som gör kirurgin både säkrare, snabbare och bättre. Vi måste tömma containern direkt och fyllde därför ett helt litet hus med innehållet. Se bilder nedan. Nästa vecka ska vi montera allt.
Måndag blir mycket spännande och viktig. Jag ska tillsammans med ett entourage besöka CMO (Central Medical Officer) som är ansvarig för hela Sierra Leones sjukvård. Jag tolkar det som ett bevis på att vi uppskattas mycket här i landet. Det ska bli mycket spännande.
Vi firade Tairus 35-årsdag med en överraskningspersonalträff. Tairu blev totalt överrumplad och mycket glad. Det framkom mycket tydligt hur uppskattad han är.
En patient: Jag blev uppringd tidigt på morgonen då det fanns ett dåligt barn. Pojke 15 månader. Tidigare frisk. Feber sedan några dagar och en skällande hosta sedan dagen före inkomsten. Redan i korridoren utanför avdelningen hörde jag den tjutande inandningen som är typisk för falsk krupp. Ordinerade kortioson och sade självsäkert att han är mycket bättre om två timmar. Initialt blev han något bättre men efter drygt en timme sämre och efter två timmar stora andningssvårigheter. Han fick inhalera avsvullnande medicin och kortison. Jag blev rädd att han hade difteri som = äkta krupp och som förr kallades stryparsjuka. Oerhört lättad när jag såg att han blivit vaccinerad två ggr mot difteri och ännu mer lättad när jag sett honom i halsen. Vidare undersökning med mikroskopi visade att han hade malaria. Tyvärr blev vi allt mer bekymrade då han började bli trött och fick snarast ökande andningssvårigheter. Vi gav antibiotika, malariamedicin och annan sort kortison om den första mot all förmodan var fake drug. Dessutom förberedde vi oss på det värsta med en slang att sticka ner i halsen för att lättare kunna ge honom luft. Han fick syrgas och hade tillräckligt med syre i blodet även om det inte var optimalt. Ytterst obehagligt att inte förstå försämringen. Ringde barnläkare i Lund men fick inte tag på henne. Gick tillbaka till killen och den min stora glädje hade andningen blivit aningen bättre så tillståndet kändes inte lika akut livshotande längre. Pojken har därefter blivit allt bättre och idag hittade jag honom lekande i en annan pojkes säng. Pust. Jag undrar fortfarande vad som hände och om det var vi som gjorde honom bättre och i så fall vad det var. Jag är så oändligt tacksam för att han tillfrisknade.
Det har varit en tuff resa men det känns som om det lättar och i samband med talen vid containern och vid andra tillfällen framkommer det klart att era pengar gör stor nytta och att vår närvaro är så uppskattad. På tisdag åker Juliette och Vincent hem, en vecka senare är det min tid och två veckor senare åker Alex och Fredde. Fantastiska människor alla fyra.
Längtar allt lite hem och hemma väntar helt andra saker som jag tror är mycket bra för men det återkommer jag till senare.
Stor kram från en som glömt bort vad kyla är.
Lasse
