Då var äventyret över – Bridging Health Development

Sex veckor.

Jag vet inte ens hur man ska kunna sammanfatta denna tid. Så istället skulle jag vilja börja med att säga att jag är väldigt tacksam. Tacksam för att BHD finns och tacksam för att det var just Kamakwie jag fick komma till. Sex veckor har dels känts som en evighet dels som en allt för kort tid. Evighet, pågrund av mängden man ser och lär bara på en vecka. Kort, pågrund av att mängden barn som behöver hjälp ibland känns oändlig och övermäktigt.

Sjukdomspanoramat är helt annorlunda. Sjukdomar som man endast har sett i läroböckerna sitter helt plötsligt framför dig i sitt fulminanta tillstånd. Att vara på ett sjukhus där det är vardag att barn dör och där de många gånger inte ens får dö i en egen säng, går inte att jämföra med vår sjukvård eller vår verklighet. Att vara på ett sjukhus där föräldrarna många gånger väljer att ta hem sitt barn trots att barnet inte är färdigbehandlat för de inte har råd att köpa mat för att stanna eller vill ta hjälp av häxdoktor istället, är för oss obegripligt. Men vardag här.

Så har det varit som jag hade tänkt mig?

Nä. Det går inte att tänka sig in i situationerna man kan hamna i på sjukhuset i Kamakwie. Däremot känner jag mig så imponerad över vilken fin barnavdelningen BHD har byggt upp och hur fantastiskt det är att arbetet har bidragit till en kraftigt minskad mortalitet i området och en bättre hälsa. Det förstår man bara genom att prata med gemene man ute i byn. Det har verkligen varit så fint att ta del av det som skapats här.

Men tyvärr är det också så att resan har präglats av frustration. Då det finns några vars arbetsinsats inte alls håller måttet. Ibland sover man på nätterna och lämnar avdelningen obemannad. Om man tar ett paus i inskrivningarna hittade man nästan alltid ett barn som krampade, låg med syrgasmasken av eller ett barn som

var extremt andningspåverkat.

Detta har då bara missats av sjuksköterskorna som är på plats. En morgon så hade 5 av 10 barn inte fått det läkemedel de var ordinerade. Men med detta sagt finns det många hårt arbetande och duktiga medarbetare som verkligen kompenserar för de andra.

Med dem orden skulle jag vilja tacka alla som har tagit hand om mig på sjukhuset. Sedan har jag såklart några som jag vill tacka extra mycket:

Lars, tack för att du har varit min konstanta larmknapp! Tack för din positiva energi, kämparglöd och ditt stöd i svåra situationer. Hade inte gått utan dig!

Dr Jalloh, vad skulle barnavdelningen vara utan dig! Herregud, vad du jobbar och du gör verkligen ditt yttersta för barnen och deras familjer.

Mr U, tack för skratten! Tack för att du har koll på läget!

Mary, jag kan inte tacka dig nog för ditt stöd. Du har funnits vid min sida varje dag. Vi har haft många tuffa dagar ihop men vi har verkligen räddat många barn. Tack för att du verkligen tar hand om avdelningen.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er som har följt min resa och hejat på mig längst vägen! Ni har varit fantastiska!