Sista veckan

Förra veckan var som ni förstår väldigt intensiv och arbetsbelastningen var hög.

Det fortsatte på tisdagens inslagna väg med akuta, ovanliga och kritiska åkommor. Dödstalet slutade på 3. Det är svårt att förklara känslan som drabbar en när man förlorar ett barn. Det är inte bara det faktum att barnet dör som är plågsamt utan även hur. Många gånger kan vi inte lindra, för det finns inga adekvata smärtstillande mediciner. Föräldrarna lämnar ofta barnet mot slutet när de inser att läget är kritiskt.

Om man är ensam, kan man inte stå kvar för länge om barnets tillstånd är ”stabilt men kritiskt” för det kan mycket väl sitta en mamma med ett barn i famnen som har omätbart blodsocker eller blodvärde på 26. Så dödsfallen känns fel i så många dimensioner trots att vi i det absolut flesta fallen erbjudit allt vad vi kan erbjuda och ofta lite därtill.

Men minns ni pojken med det inklämda bråcket, som blev av med en bit av sin tarm som ”kirurgen” sedan sydde ihop?

Han bajsade igår! Och varför låter jag så exalterad över bajs? Jo! Det betyder att det är passage genom tarmen och operationsområdet! Där gjorde vi skillnad!

Igår var vi helt plötsligt två medicinskt ansvariga och en student. Jag kunde ronda utan att ta de akuta patienterna samtidigt och vet ni, jag åt lunch halv ett! Det ni! Helgens svåra cerebrala malaria som har krampat intensivt hela helgen sitter nu upp i pappas famn och äter. Det kanske blir en mer mänsklig vecka denna veckan? Vem vet. Tyvärr är jag ganska övertygad om att vi redan har haft vårt första dödsfall denna veckan, då föräldrarna till en svårt sjuk flicka tog med barnet hem mot våra starkaste rekommendationer igår.

Nedräkningen har officiellt börjat.

/ Stéphanie

Nedan två som trivs på sjukhuset