Den ljusnande framtid är vår eller en oslipad diamant, det är så det känns.
Men jag tar det från början. Resan var ovanligt krånglig denna gång, men allt läste sig på de tre första flygplatserna. Landvetter gick strålande, Frankfurt tog det en bra stund innan jag fick gå ombord. Man sökte länge på datorn innan jag fick grönt. I Brüssel stod två markpersonal vid datorn ca 15 minuter innan jag fick gå ombord och kön bakom mig växte. Jag fick ingen klarhet i vad som var problemet. I Lungi gick allt utmärkt, men endast tre av mina fyra kollin var med. Att reklamera tog ungefär 1,5 timmar. Covidtestet togs på ett sådant sätt att jag inte är orolig för att det ät positivt. Framme vid Moyamba ca 23 timmar efter att jag gick upp på morgonen föregående dag. Under bilresan några väl packade bilar samt en man som sover t o m bättre än jag (Se bilder nedan).
Man har gjort i ordning ett hus till oss på allra bästa sätt. Dock återstod några detaljer. Aunt Yellie från Kamakwie är här för att ta hand om mig. Det gör hon fullständigt enastående. Hon kommer att göra min vistelse mycket lättare.
Nå avdelningarna då. Nästan tomt på avdelningen för för tidigt och nyfödda födda barn. Idag kom det in en tvådagars pojke som fött hemma i byn. Han hade krampat sedan födelsen. Han blödde dessutom från stjärten. Kramperna behandlas på sedvanligt sätt. Blödningen kan möjligen bero på en sedvänja man har i vissa folkgrupper, nämligen att smörja in barnen med chili och eventuellt även ge lite i stjärten detta för att pojkar ska bli riktigt starka. Det är dock möjligt att blödningen beror på sjukdom och jag ska tillbaka till avdelningen strax.
Avdelningen för undernärda barn är full. Två svårt sjuka barn som båda har TBC. Givetvis borde dessa två barn vara isolerade men det finns administrativa problem med det och dessa ska vi försöka att ordna.
Avdelningen för barn under 5 år har drygt 10 barn vilket är mycket för sjukhuset. Några påtagligt sjuka men alla utom ett på bättringsvägen. Jag kommer bara att berätta om detta barn, där det inte alls gick bra. Igår kom ett tvillingpar, ca 6 veckor gamla. Mamman hade avlidit en vecka efter förlossningen troligen av en infektion. En anhörig familj tog hand om barnen på ett utmärkt sätt och de tillredde den dyra modersmjölkersättningen alldeles exemplariskt. Båda tvillingarna hade lunginflammation. Vi bedömde den som lindrig. Efter ungefär två timmar blev det mindre barnet mycket sämre. Vi bytte till intravenösa antibiotika och barnet fick även syrgas. Mikroskopi visade att barnet även hade malaria och den bästa (och dyraste) behandlingen sattes in. Några timmar senare var barnet försämrat med mindre syre i blodet och sämre andning. Vi satte in en lätt övertrycksandning s k bubbel-CPAP. Syremättnaden i blodet normaliserades helt från att ha varit på gränsen till farligt låg. I dag på morgonen var barnet åter betydligt försämrat. Det visade sig att droppet som bl annat innehöll socker inte låg rätt i blodkärlet och det hade nog varit så ganska länge. Blodsockret var farligt lågt. Det gick inte att sticka barnet varför vi lade in en slang till magsäcken och gav sockerlösning den vägen. Barnet hade tyvärr allvarliga tecken på sviktande cirkulation. Fler och fler samlades runt barnet men ingen lyckades sticka. Blodsockret steg inte. Tairu hittade en nål, avsedd att sticka i skelettet och ge läkemedel direkt i benmärgen. Vi gav socker i benmärgen och blodsockret normaliserades. Tyvärr var cirkulationen så ansträngd och antagligen var barnet fruktansvärt surt (jag menar hade ett lågt PH) att det inte orkade längre utan avled. En av de saker vi ska arbeta med framledes är övervakning och behandling av svårt sjuka barn.
Alla andra barn mår bättre nu på kvällen.
Jag har åtminstone inte hittills sett några av de problem som fick oss att lämna det förra sjukhuset och är mycket optimistisk om att det går att utveckla sjukhuset här på ett fantastiskt sätt. Några ord om Covid-19. Officiellt har man bara haft några enstaka fall/dag. I verkligheten så påminner nog spridningen om den i Sverige.
Stor helt munskyddslös kram
Lasse
