Illa, illa, illa!!
Börjar med det som ligger närmast hjärtat. Sammanlagt fyra barn har avlidit under min korta tid här varav det senaste idag. Ett barn var bara en dag gammal och var så svårt skadat av syrebrist under förlossningen att det inte hade en chans att överleva. Det vårdades på avdelningen för för tidigt födda barn. Den unga sköterskan som var ansvarig tyckte att det var mycket svårt och vi pratade länge efteråt.
De tre andra barnen avled på den vanliga barnavdelningen. Alla var förstås mycket svårt sjuka men en sak som bekymrar mig mycket är att övervakningen av alla tre barn var otillfredsställande. Dessutom fungerar hanteringen av akuta tillstånd dåligt. Det är omöjligt att säga om någon eller några av barnen överlevt om allt fungerat bra men det är mycket möjligt. När jag stod och smekte det tredje barnet när det var döende, kände jag först att jag inte vill vara med längre. Kunde knappt hålla tårarna tillbaka när jag såg hur livet sipprade ut ur kroppen på den lilla pojken. Men efter några minuter känner jag mig mycket arg över dessa dödsfall och känner att jag måste arbeta för att detta bli mycket bättre. När ett annat kritiskt sjukt barn överlevde, bild nedan kom verkligen kraften tillbaka. Jag har en snart färdigförankrad handlingsplan och nu på kvällen är jag säker på att vi kommer att lyckas med att förbättra vården dramatiskt. Dödligheten på KWH gick ju ner med 90 % under vår tid där.
Hur gör man saker bättre? Jo bland annat med konstruktiva möten. Först mötte jag de tre vårdenhetscheferna vilket blev synnerligen lyckat. Därefter de tre CHOerna (Barfotaläkare). Sedan träffades de tre vårdenhetscheferna och CHOerna varandra likaledes mycket bra. Idag på eftermiddagen hade vi ett möte med avdelningen som jag tror kommer att medföra att förbättringsarbetet påbörjas omedelbart. På samtliga mötet var Jabbie med. Jag har även haft ett möte med Gregs chef och två revisorer och berättade hur vi vill stödja barnsjukvården.
Idag på förmiddagen kallade plötsligt chefsläkaren Greg mig till ett möte. Det visade sig att en stor grupp höjdare från Freetown kommit för att ”överlämna” ett 100-bäddars sjukhus. Det motsvarade ungefär vårt första spadtaget. Med på mötet var, om jag uppfattade det rätt paramountchefen samt ett flertal höjdare för civilsamhället, allra högsta ledningen för sjukvårdssystemet inklusive biträdande hälsoministern, en annan minister, en parlamentsledamot en hög polisofficer Greg och många mer. Jag kände mig så trygg eftersom en bunt poliser och militärer bevakade oss. Greg använde halva sin taltid till att berömma BHD och jag fick som representant för BHD mycket applåder. Höll också ett kort tacktal.
Ett tag idag och faktiskt också en gång tidigare var det ganska nattsvart men nu känner jag en obetvinglig entusiasm och också ett utmärkt stöd högt upp i sjukvårdsorganisationen. Inom sex månader ska allt vara mycket bättre och dödligheten dramatiskt mycket lägre än idag. Det är ingen önskan utan ett löfte.
Idag var det upp till 37 grader varmt, absolut vindstilla och nog 100 % luftfuktighet. Konstigt nog klarar jag värmen utmärkt.
Stor kram från en nu på kvällen åter mycket optimistisk och entusiastisk något oung läkare och tack till Er alla som orkat läsa enda hit.
Lasse.
