Efter en rätt smidig resa från Sverige – förutom att några av oss klev på fel flyg först – anlände vi till det organiserade kaos som utgör Sierra Leones flygplats. En natt i Lungi och en lång biltur senare fann vi oss på Moyamba Government Hospital. Det var fantastiskt att äntligen få se sjukhuset! För oss alla – utom Lars såklart – är det första gången i landet och intrycken tycks oändliga.
Gårdagen har mest gått åt till att komma i ordning. I ett hav av kartonger och packplast stod vi en lång stund och sorterade all medhavd sjukhusutrustning. När vi fick se sjukhusets apotek förstod vi verkligen hur allt som skickas med gör skillnad. I det välorganiserade rummet av hyllmeter med mediciner lurade även Lars i oss Metronidazol. Han förklarade att det är bra att känna smaken av den medicin man ger ut vilket är en fin tanke, men som fick oss att bittert ångra oss den kommande timmen – med betoning på bittert! Trots att vi spottade ut hela tabletten ute på gården till många roade skratt, satt smaken kvar under resten av rundturen. Skratt följde verkligen också med oss, men i form av glada återseenden med Lars och varma välkomnande till hans protegéer.
Idag började dagen med en rond med utgångspunkt på den allmänna barnavdelningen, där vi mötte ett ungt barn med misstänkt påverkan på levern. Under dagen har olika undersökningar gjorts, men vi kommer att ta ett nytt ultraljud imorgon innan frukost för att kunna gå vidare med behandling. Enligt Lars är ultraljudsapparaturen alldeles för gammal, men nya ultraljud är på väg i containern och det kan jag tänka mig kommer att göra stor nytta! Efter allmänna barnavdelningen kom vi till huset för undernärda barn. Då vi arbetat oss igenom några sängar med avmagrade små barn kände jag hur rummet började snurra på ett oroväckande sätt. Naturligtvis har vi alla sett undernärda barn på bilder från hjälporganisationer, men att vara i ett rum fullt av dem var något helt annat. Lars följde med mig ut och berättade att majoriteten av barnen där inne skulle överleva. De flesta skulle till och med slippa allvarlig påverkan av deras undernäring. Efter en kort paus gick vi in igen och det första jag möttes av var ett enda stort leende till bebis och en mycket tacksam mamma. BHD kommer att stå för kostnaderna för deras bröstmjölksersättning de kommande månaderna, vilket kommer vara skillnaden mellan liv och död.
Efter att ha träffat en rad patienter med ett stort spann av sjukdomsbilder och åldrar avslutades dagen med att jag och Vincent fick vara flugor på väggen vid ett akut kejsarsnitt. All personal var väldigt kompetent, men förutsättningarna är helt annorlunda än hemma. Precis innan operationen försvann all elektricitet och vi stod där i skenet från tre små ficklampor. Dagen innan användes sista skalpellen. Som tur var har BHD tagit med skalpeller från Sverige och strömmen blinkade igång igen precis innan narkosläkaren sövde kvinnan. Tyvärr räckte inte den turen till det lilla barnet, och mitt första bevittnade kejsarsnitt var även mitt första bevittnade dödfödda barn. Efteråt fick vi gå och hälsa på den tvilling som överlevt, en rosig och supersöt liten bebis. Det är väldigt spridda känslor.
Imorgon ska jag och Alexandra arbeta på avdelningen för nyfödda barn, och det ska bli fantastiskt att få ta del av personalens engagemang och veta att de vill inkludera oss i det.
/Juliette
