Igår var jag med om något väldigt starkt. En person valde att ändra sin världsbild, och ta emot den livsviktiga sjukvård som krävdes för att rädda honom.
Vi hade redan haft en ganska innehållsrik dag innan vi träffade mannen vid namn Joseph och hans fru. Bland annat hade ett allvarligt sjukt barn med blodförgiftning kommit in och stabiliserats, och ett annat barn konstaterades ha fått allvarliga hjärnskador i sviterna av malaria. Stora och viktiga händelser för både patienterna och deras anhöriga. Jag tänker ändå välja att berätta om Joseph.
Han hade kommit in till sjukhuset på morgonen med enormt svullen och smärtande buk, men annars relativt opåverkad. Oroad var han ändå över att ha varit förstoppad i tre dagar, något som anses vara mycket farligt här. Tron är att allt det giftiga som samlas i magen då långsamt förgiftar en. För att råda bot på detta hade Joseph tidigare testat att äta örtmedicin. Dessa örter är vissa gånger mycket skadliga för levern, och orsakar mycket bekymmer för sjukvården, särkilt hos barn. Om det nu var tur eller inte verkade örtmedicinen hos den här patienten iallafall inte ha någon tydlig effekt. Alltså testade han som sista utväg Moyamba Goverment Hospital med intentionen att få utskrivet medicin.
Innan vi träffade Joseph hade Tairu (sjukhusets mycket duktiga kirurg) redan pratat med honom. Efter att ha undersökt och konstaterat tarmvred eller ventrikelperforation (hål i magsäcken) hade Tairu förklarat att det inte gick att bota med hjälp av mediciner, och att det krävdes en operation snarast. Joseph hade då blivit mycket tveksam, och bett att få ringa sin far för att tillsammans med honom få fundera på saken. Han var varken medveten om riskerna (nästan säkert döden) eller mekanismerna bakom sin sjukdom. I hans värld beror sånt här ofta på att någon illvillig granne idkat häxkonst, eller att man drömt en dålig dröm. Alltså syntes honom antagligen en operation som något både skrämmande, dyrt och onödigt.
Första gången vi var påväg för att prata med honom hade han lämnat sjukhuset. Eftersom vi inte visste om han skulle komma tillbaka blev vi mycket oroliga. Till allas lättnad fick vi senare på dagen höra att han återvänt, och Alex, Lars och jag gick direkt för att möta honom. Lars hade en idé om att han kanske gick att övertyga om vi ljushyade var med, utnytjandes den respekt vit hud ingjuter här. Alltså satte vi oss med Joseph och med Tairu som tolk förklarade Lars precis vad en magsäck var och hur mag-tarmkanalen ser ut. Efter ett långt och ganska emotionellt samtal där Lars och Tairu verkligen ansträngde sig syntes att Joseph vacklade. Tyvärr var han fortfarande osäker. Åtminstone jag började känna en gryende desperation över att vi inte helt verkade nå fram.
Vi tog med honom till röntgenrummet för att visa honom de röntgenbilder som fanns tagna på honom. Delvis för att förklara hans tillstånd tydligare för honom, men framför allt för att visa hur mycket vi brydde oss om att övertala honom. På vägen dit gick han och hans fru hand i hand. I det mörka röntgenrummet framför röntgenbilderna upprepade Lars flera gånger att operationen både skulle återställa hans styrka, hälsa och avföring. Jag och Alex stod helt tysta och bara hoppades av hela våra hjärtan.
Efter en stund frågade Joseph om han kunde få kopior av röntgenbilderna att visa sina barn. Då visste vi att han tänkte göra operationen, och både jag och Alex började ärligt talat gråta i mörkret. Våra ögen blev inte direkt torrare av att Lars avslutade samtalet med att berätta om glädjen han kände över att Joseph och hans fru även i framtiden skulle få hålla varandras händer.
Vi var med på operationen (som Lars personligen betalade) senare samma kväll, och den förlöpte utan några komplikationer. Josephs fru satt utanför i mörkret och väntade när vi kom ut efteråt, och hon såg otroligt lättad och lycklig ut när vi sa att allt gått bra.
