Jag tror att han nu förstår att vi bara vill hjälpa honom.

Kvällsrapport: Usel och strålande dag.

Igår var jag så tagen av flickan som avled att jag glömde skriva om byn Kamefoko 2 med ca 120 åhörare. Den var fullständigt strålande och Ms Mansarey och jag dansade när byborna sjöng, vilket gav upphov till ganska omfattande skratt och applåder. Budskapen gick hem tyckte jag.
Idag gick jag genom hela avdelningen som dock inte var helt full. 4 – 5 lediga platser. Skrev ut ett knappt tiotal barn. Tre insatta på TBC-behandling. Alla barn bättre eller mycket bättre. Sedan några inskrivningar då det kom en förfärligt plågad flicka. ( Det hände så mycket bra idag att jag borde glömma detta men tyvärr så var det alldeles fruktansvärt. Tycker Ni det är jobbigt att läsa om det så hoppa över resten av stycket.) En flicka som är 2,5 år gammal och väger 8,7 kilo. Ansiktet så gammalt och så fullständigt fruktansvärt sorgset och plågat. Det är inte ofta man känner en sådan sorg som verkligen griper en. Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en så plågat människa. Flickan hade en stor ömmande knöl i nedre delen av magen. Vi försökte sätta en slang in i urinblåsan men misslyckades. Flickan var ordentligt svullen i underlivet och även på benen. Vi gjorde ett ultraljud för att bekräfta att knölen var blåsan. Ultraljudet visade en horribelt stor blåsa och kraftig förstoppning. Sannolikt är blåsan skadad för livet. Höger njure så ganska bra ut medan i vänster fanns det stora vätskesamlingar och väldigt lite njurvävnad. Levern var omvandlad som vid begynnande skrumplever och hjärtat var kraftigt vidgat med mycket tunn vägg och dålig sammandragningsförmåga. Puls 58. Flickan är således akut livshotande sjuk av flera skäl. Plötsligt tömde flickan blåsan, sannolikt genom slidan. Vi är inte helt säkra. Vilket helt orimligt lidande. Uppriktigt sagt vet jag inte om jag blir ledsen om hon avlider men vi måste göra vårt absolut bästa förstås.

Kvinnan på förlossningen är nu vaken och har en ordentlig vänstersidig svaghet (har nog skrivit höger av misstag en gång tidigare). Hon har dock viss rörlighet i kroppshalvan och vi har börjat med rehabilitering.

Byn Kamalo med ca 250 åhörare var riktigt trevlig. Vi tog med oss två undernärda barn till sjukhuset därifrån. Medan folk samlades åkte vi till byn med den förlamade pojken. Detta för att se hur han mådde och även se om vi kunde få med honom till sjukhuset. Han satt naken, med ett litet tygstycke över grenen. Hela kroppen täckt av ett tunt lager örter. Pojken hade lite mer styrka i bålen men ingen rörelseförmåga i extremiteterna. Han var villig att följa med till sjukhuset i morgon och detta utan övertalning. Jag tror att han nu förstår att vi bara vill hjälpa honom. Det ena såret på baksidan av låret var i stort sett läkt medan det andra, som var omlindat med en smutsig trasa och luktade mycket illa. Jabbie och jag var verkligen glada att vi får en chans att försöka rehabilitera honom.

Nu är det bara en och en halv arbetsdag kvar. Hemresan börjar fredag lunch.

Åter mycket stort tack för att Ni orkat att läsa om denna nedochuppdag. Multimegakram.
Lasse

Bilden nedan har Jan tagit på den förlamade pojken.