Första brevet till Sverige!
För att börja på helt fel sätt, så var jag inte så glad att åka hit mitt under sommaren men nu när jag är här är jag så lycklig att vara här.
Men låt oss ta det från början: Lyckliga var vare sig Inga eller jag heller när väckarklockan ringde klockan 3.50 på morgonen i går. Vi hade fått låna Carl Fredriks trots att bilen är stor fick Inga inte plats utan bara Carl Fredrik och jag. Carl Fredrik körde mig till flygplatsen och hjälpte till att checka in bagaget. Jag var orolig över en lång stång jag ville ha med, men det var inga problem. Planet till Bryssel avgick och kom fram strax före utsatt tid medan planet till Lungi (Flygplatsen i Sierra Leone) var 2:20 timmar sent. Jag satt bredvid en ung amerikanska som skulle göra ett projekt om svältande barn och det visade sig att vi senare hamnade i samma bil då hon skulle till Makeni, som ligger på vägen. Man ville att jag skulle övernatta i Makeni, men efter tjat och plånboksöppnande körde vi hela vägen till Kamakwie och kom fram 1:15. I säng efter en timme och upp tidigt idag.
Först åt Fredrik, Olof och jag frukost tillsammans. Så energiska ambitiösa och trevliga de är. Jag träffade därefter Jabbie och det var helt underbart. Lång kram. Hon verkade också bli glad över mötet. Vilken enastående människa hon är. Jag beundrar henne så. Sedan morgonsamling med välkomnande. Därefter avdelningen. Överfullt men jag vet inte hur många patienter det var där.
På avdelningen mötte jag först många ur den mycket duktiga och kompetenta personalen och därefter den kvinnliga läkaren som precis kommit från Nigeria, och som ska arbeta på avdelningen i två år. (Ingen visste att hon skulle komma.) Hon visade sig vara alldeles perfekt för att arbeta där. Kunnig, noggrann och hon verkar verkligen älska barn. Det är så tryggt att veta att hon är här. Vi skrev först ut ett stort antal barn (vet tyvärr inte hur många), som bara för några dagar sedan hade varit livshotande sjuka. Underbart! Så många barn man räddat livet på.
Nu några av barnen som är svårast sjuka. (Är lite trött och kommer inte alltid ihåg kön, ålder och namn på barnen, tyvärr.) Ett litet barn med malaria är också svältfött. Upprepade låga blodsocker och ansträngd andning. Vi försöker blåsa upp lungorna, eftersom barnet verkar ha ihopfallna lungblåsor och vi ger sockerdropp och näring via slang till magsäcken. Osäker utgång. Immunförsvaret är nog påverkat av svälten.
En pojke ca 8 år har haft tyfoidfeber och är opererad. En bit av tarmen är borttagen. Han har stora mängder var som kommer ur en slang i magen. Byter antibiotikum till ett synnerligen bra vi, fått från Sverige, men det är nog mycket tveksamt om denne lille underbare pojke klarar sig. Han borde omedelbart opereras igen, men han är för sjuk för det. Planen är att försöka få honom så stark att han har en möjlighet att överleva en ny operation.
En flicka ca 8 år kom in i dag med svåra buksmärtor och hög feber och jag misstänker tyvärr att hon också har tyfoidfeber, som är en mycket allvarlig sjukdom, men vi klarar de allra flesta.
Nu kommer jag tyvärr till en pojke på två år som verkligen har det besvärligt. Svårt undernärt (6,5 kg). Ett underliv som är skinnflått. Kanske av örter, kanske bara av inte man skött blöjbytena. Han gnydde oupphörligen och hade det förfärliga lidande åldrade ansiktet som undernärda barn har. Vi får försöka ta reda på varför han är undernärd och hjälpa honom och även hjälpa nästa barn (mamman är gravid).
Trots allt det förfärliga jag skriver om på slutet så har det varit en bra dag. Många barn att flirta med och många underbara föräldrar och absolut inte minst så många kompetenta människor här som jag arbetar ihop med. Olof och Fredrik filmade mycket medan jag arbetade, men jag var så uppe i arbetet och de var så diskreta att jag märkte dem för det mesta inte alls.
Bilderna:
Taget från baksätet under resan till Makeni
Leave a Reply