Vilken vecka!

Det var egentligen bara att börja jobba direkt på tisdag morgon efter en snabb visit i sjukhuskyrkan.

Man börjar med att bedöma de inneliggande patienterna. Vilka som behöver stanna ett dygn till och vilka som är friska nog att få komma hem.

Under tiden skapas det långsamt en lång kö som tro det eller ej går genom hela avdelningen med nya patienter som väntar på inskrivning. Samtidigt som det kommer ett och annat medvetslöst barn; och då är det bara att släppa allt. För det kan röra sig om allt från helt ofarliga tillstånd, till ett barn som har minuter kvar att leva.

Andra arbetsdagen kom just ett sådant akutfall. Svårt medvetandepåverkad 2-åring flicka. Familjen skulle kommit dagen innan men då hamnade de i en motorcykelolycka på vägen så de fick vända hem. Barnet hade spenderat en tid hos sin mormor, så mycket sjukdomsförlopp fanns det inte att hämta hos föräldrar. Vi stabiliserade luftvägarna. Gav syrgas och behandlade både för malaria och oklar infektion. Barnet fick blod för lågt blodvärde. Men trots bevakning så var barnet fortsatt svårt andningspåverkad 6 timmar senare. Det fanns inget mer att erbjuda. Vi rapporterade vår oro till jouren. Gick med tunga steg från sjukhuset och hoppas in i det sista att min magkänsla hade fel men dagen efter var sängen P 17 tyvärr tom.

Något tung i bröstet skulle jag sedan vara med på ett kejsarsnitt för att se den briljanta ”kirurgen” (som saknar läkarutbildning. Yes, learning by doing!). Barnet som kom ut hade ganska dåligt färg och hade bajsat i vattnet som ett tecken på stress. Det är inte alls ovanligt att det tar en stund innan barnet kommer igång så jag följde med barnmorska mest av nyfikenhet för att se denna nya skapelse. Barnet reagerade ganska lite på stimulering och började aldrig skrika som man förväntar sig. Jag föreslog försiktigt att vi skulle hjälpa till med andningen och det började vi göra med en dåligt anpassad andningsblåsa utan syrgas. Men inte heller då fick vi den reaktion som man hade önskat sig. I Sverige hade man tryckt på en larmknapp kanske 2 minuter tidigare varpå ett helt team skulle infinna sig inom minuter med all tänkbar utrustning, men jag förstod väldigt snabbt att en sådan knapp inte fanns. Jag bad sköterskan hämta mer personal vilket ledde till att vi flyttade barnet. Jag hämtade min ”larmknapp” = Lars.

Barnet fick konstgjord andning, syrgas, vi kontrollerade sockervärdet. Andningsljuden lät som en lunginflammation. Men barnet etablerade aldrig en egen andning. Efter 30 minuters återupplivningsförsök, fick vi avsluta. Jag lämnade kort där innan för tårarna gick inte att hejda.

Men är det bara elände tänker ni?

Nej. Tro mig.

Mitt i ronden i fredags kom en medvetslös pojke in. Han andades väldigt ansträngt. Så vi kontrollerade ett blodsocker som var normalt och ett blodvärde som var 29. Barnet fick malariamedicin och antibiotika. Jag tryckte återigen på min larmknapp= Lars. Vi ringde labbet. Pappan kunde inte donera blod pga sjukdom. Mamma kunde inte donera blod för att hon var gravid. Det fanns inget blod i blodbanken. Så vem sträcker ut sin arm?

Jo, Dr Seligman. Var god se bild på barnet 2 timmar senare efter detta fantastiska blod.

Och vi har haft minst fem liknande fall denna vecka som alla antigen har skrivits hem eller mår betydligt bättre.

Idag är det söndag och vår ”lediga” dag. Vi skulle bara ta en titt in på sjukhuset. Plötsligt kommer en Pappa in med sin son. Barnet ser ut att krampa. Vi lägger honom på britsen och då ser vi att barnet ligger i en sprättbåge. Föräldrarna som är väldigt omhändetagande hävdar att barnet har fått alla sina vaccinationer vilket barnets vaccinationskort bekräftar. Men Lars poängterade en otroligt viktig sak här. Man ska aldrig lita på att något är givet. Barnet har stelkramp. Vi gav honom en kramplösande medicin och antibiotika. Detta bröt tillståndet. Förhoppningsvis blir det inte så allvarligt då pojken troligen fått någon av sina vaccinationer. Men än är faran långt inte över..

Ja, ni. Nu är det bara för mig att ladda för en ny vecka. Hoppas ni följer med då!

//Stéphanie