Vecka 3

Ja, denna vecka är väl ett mellanting av vecka 1 och 2 hittills skulle jag säga. Emotionellt känner jag mig mer stabil men frustrationen växer med antalet dagar.
I lördags var jag själv på avdelningen. Sköterskan och jag skrattade lite stressat över att det på löpande band kom 10 patienter med ett blodvärde mellan 20-40, som alla behövde en infart och transfunderas.
Mitt i denna överväldigande mängd av nya dåliga patienter kom en extra dålig en. Hon var medvetslös och hade en gaspande andning, som är ett ytterst kritiskt tecken.
Blodvärdet var 50. Hon hade hög feber och dålig syresättning. Hon fick blod, antibiotika och malariamedicin. Dessutom fick hon syrgas och en näskantarell för att hålla luftvägarna öppna. Trots detta blev hon plötsligt försämrad med mer påverkad andning och mycket slem i luftvägarna. Vi stabiliserade med en svalgtub och gav återigen syrgas. Men andningen var fortfarande otillräcklig. Med världens smalaste sug försökte vi suga rent luftvägarna. Jag konsulterade min Larm-knapp via telefon. ”Finns inte mer att erbjuda. Ser väldigt dystert ut.” Samtidigt som jag försökte hålla luftvägarna fria på flicka, kom ett nytt barn in med blodvärde på 20. Medtanke på omständigheterna var hon ganska välmående med lite snabb andning. Men dessa barn kan snabbt försämras. -Ge blod! Ja, låter enkelt men varken mamman eller pappan hade rätt blodgrupp. Pappan sprang för att hämta en släkting men inte heller den hade en matchande blodgrupp. Tillslut kommer en sköterska på att det var en kvinna på gyn-avdelningen som höll på att få blod och hon hade samma blodgrupp. Hon skulle ha två påsar men hade precis börjat med sin första. Så vi fick ”låna” hennes andra påse i väntan på att hitta någon som kunde donera. Blodcentral undrar ni? Finns inte.
Efter min lunch som blev kl 15 var jag tillbaka. Den dåliga flickan hade ju såklart fått den berömda sängen p 17. Än så länge var hon vid livet.
På Söndagen kom Lars tillbaka. Med tunga steg skulle vi ta en titt på avdelningen som man gör här på sin ”lediga ” dag. Och tro det eller ej så var p17 inte tom denna gång! Där låg en flicka som på något mirakulöst sätt andades bättre än dagen innan. Läget var fortfarande kritiskt med hög feber och medvetslöshet. Men hon levde. I måndags delade vi upp oss. Lars tog inskrivningarna och jag tog de inneliggande. Lars skrev bland annat in ett pojke som var väldigt orolig. Han kunde inte ligga still och föräldrarna kunde tyvärr inte heller redogöra för pojkens symptom. Lars gick in med bred behandling. Dagen efter så var pojkens tillstånd oförändrat. Pojkens far ville då bestämt lämna sjukhuset för att de inte hade sätt någon förbättring. Vi försökte prata med dem länge om att det tar tid för medicinerna att värkar och att vi väldigt gärna vill ha kvar barnet. Men pappan hade bestämt sig och här går det tyvärr inte att säga emot papporna i familjen. Familjen gick mot vår starka rekommendation.Vi fick sedan höra ryktes vägar att barnet hade tagits till en häxdoktor. Där blev barnet sämre och då hade man desperat försökt köra barnet till ett annat sjukhus på motorcykel. Barnet avled på vägen dit.
Under måndagen kämpade p17 på men hon hade fortsatt hög feber och svarade dåligt på behandlingen vi gav henne. Vi gav extra doser malariamedicin. På tisdagen så var hon fortfarande hög febril men mamma såg på mig med ett leende och sa: ”Doktor, i morse åt hon!”. Förbättringen fortsatte under vecka i en långsam men stabil takt. Nedan kan ni se dagens bild på p17. Och idag skrev denna unga dam hem! Helt återställd! Ibland så kan mirakel hända även i denna säng!
Tack vare era bidrag har vi tillsammans rädda denna flickas liv. Hon kanske blir Sierra Leones första kvinnliga president. Vem vet?
Vi hörs!
/Stéphanie
=====================================
Bombali Health Development
Swish 9006552
Bankkonto 5003 10 156 03 SEB
Bankgironummer: 900-6552
Plusgiro 90 06 55-2

Leave a Reply

Your email address will not be published.