Jag läste en gång att en narkosläkares arbete består av 90 % kaffe och 10 % panik. Det stämmer förstås inte, men idag kändes det så bortsett från att jag inte dricker kaffe.
Vi hade en bra och lugn rond där alla barn med ett undantag blivit bättre då två pojkar kom in samtidigt. Den ena 10 år gammal och förfärligt utmärglad. Mycket lågt blodsocker. Efter en stunds utredning fick han en förfärlig massa mycket trista diagnoser. Hepatit B med leversvikt (jag tror att han har vätska i buken och vi ska göra ultraljud när han är bättre). AIDS. Malaria. Misstänkt tuberkulos (Prover när han är bättre). Svår undernäring. Livshotande lågt blodsocker. Livshotande intorkning. Värst av dessa diagnoser är utan tvekan hepatiten med trolig leversvikt. Han är 10 år och jag räknade snabbt ut att det motsvarar 59 månader. (Av en tillfällighet får barn som är 60 månader eller äldre själva betala för sin medicin och mat och pappan är fattig.) Tyvärr ser det mycket mörkt ut, men det är inte helt hopplöst.
Det andra barnet var en pojke på 7 månader som kom in i ett synnerligt akut tillstånd. Han hade 29 i blodvärde och en extremt ansträngd andning. Över hela vänster lunga hördes andningsljuden annorlunda om vid en lunginflammation där lungan innehåller mycket lite luft. Syrehalten i blodet var på akut livshotande låg nivå. Alla, verkligen alla på avdelningen arbetade hårt för att rädda hans liv. Sprang till blodcentralen, med full fart för att hämta labmannen som blodgrupperar. Sprang för att hämta blodet. Sprang för att sätta igång generatorn när den plötsligt stannade och pojken inte fick absolut livsnödvändig syrgas. Alla var på tårna och pojken är bättre när han efter två evigheter (ca 5 minuter) fick blod, men den mycket stora lunginflammationen är fortfarande akut livshotande. Det tar åtskilliga timmar innan antibiotikan börjar döda bakterier på allvar. (Vet Ni förresten att antibiotika betyder ”mot liv”.) Hade vi haft en respirator hade förutsättningarna varit mycket bättre. Tyvärr blev han allt tröttare och orkade inte andas tillräckligt. Vi försökte hjälpa honom med mask och blåsa, men jag märkte att hjärtat slog allt långsammare och gav därför upp efter en kort stund. Mamman helt förtvivlad. Trots allt är jag är mycket stolt över hur avdelningen fungerade idag. Om någon kan skänka oss larynxmasker, gärna begagnade engångs, så kan vi säkert rädda fler liv fast det är tveksamt om denne pojkes liv skulle gå att rädda. Konstigt nog så är det lättare att förlora ett barn när man redan så fort man ser det förstår att risken att det inte klarar sig är överhängande.
Som jag berättat tidigare är jag mycket nöjd med hur administrationen försöker lösa problem. Jag ska berätta om tre viktiga saker som ska förbättras. Nu kommer några exempel från idag.
Malariaprover är av yttersta vikt speciellt när behandlingen inte är framgångsrik. Man kan göra snabbtest eller mikroskopi och testerna kompletterar varandra. Personalen på avdelningen använder ofta snabbtestet på fel sätt vilket gör känsligheten betydligt sämre. Alla på avdelningarna ska nu få utbildning i hur man använder snabbtestet och även i blodvärdestagning nästa vecka. Att mikroskopera blodprover efter parasiter är svårt. Alla på lab mikroskopera, men de har mycket olika färdighet. I fortsättningen ska bara tre mikroskopera och en person tar han om barnkliniken. Dessa två saker kommer att tydligt förbättra vården.
Chefen på den vanliga barnkliniken är en underbar människa och duktig sköterska. Hon har dock svårt att styra alla sköteskor speciellt några som är lite egensinniga. I hennes ställe kommer sköterska som är vårdenhetschef på en annan avdelning och som jag tror passar alldeles utmärkt för chefskapet på barnavdelningen. Hon börjar den första mars.
Greg och Anders har med hjälp av flera andra bland annat vår styrelse skrivit ett utmärkt avtal (Memorandum of Understanding). Det är nu implementerat hos personalen och är signerat av Greg. Avtalet är en milstolpe i vårt samarbete.
Jag tänkte att i mina inlägg ibland berätta om en person som gjort stort ett stort intryck på mig. Idag blir det Dr Gregory Foray. Han reser ju till Indien på ca 8 månader men kommer att fortsätta vara chef. Medicinskt imponerar han mycket på mig och jag tycker att han är så omdömesgill. Han är verkligen patientcentrerad på allra bästa sätt. Mycket positiv, men ändå mycket tydlig i sitt ledarskap. Klart fokus på patienternas bästa. Han har varit viktig och framgångsrik i att utveckla sjukhuset till vad det är. Har han då några svagheter. Ja faktiskt en. Jag tycker att Dr Foray inte är helt perfekt när det gäller tider. Hoppas att vi kan arbeta ihop mer. Han kan lära mig så mycket.
Som Ni kanske märker är jag mycket nöjd med utvecklingen här. Tyvärr så kom det två alltför sjuka barn in idag. Det ända sättet att hindra det är att börja besöka byarna och berätta om sjukhusets resurser och om att allt är gratis här så att barnen kommer in tidigare. Det fungerade i Kamakwie. Hittills har sex barn avlidit och det är så fel, så fel.
Katastrofalt många barn har avlidit hittills men jag tycker att vårdkvaliteten växer för varje dag och jag tror så mycket på framtiden.
Stort tack till alla er som tror på BHD och vår verksamhet och hjälper oss rädda liv. Stor KRAM
Lasse
