Världen är så stor och jag så korkad.

Världen är så stor och jag så korkad.
Här är det bara några enstaka personer som hört talas om Rysslands överfall på Ukraina. Oj vad människor här vet lite tänkte en korkad svensk läkare. Flera här har talat med mig om allvarliga konflikter i Afrika som jag aldrig hört talas om. Och jag har bara lyssnat med ett förstrött intresse. Ja, man tror att man är världens centrum.

Vad har hänt här och vad kommer att hända? Faktiskt mycket och det allra mesta bra.

Börjar med några gamla och nya patienter. Det lilla barnet som ingen trodde skulle överleva, barnet med den så glädjestrålande mamman blev lite försämrat och syrgasberoende drygt en dag men förbättrades sedan igen och blev helt återställt och har nu kommit hem. Inte bara mamman utan hela avdelningen lycklig. Pojken, som var i ett så uselt skick, med så många sjukdomar har mot all förmodan förbättrats remarkabelt. Levern som jag var orolig för såg bra ut på ultraljudet och det var ingen vätska i buken. Pappan mycket angelägen om att hjälpa pojken. Det ser ganska bra ut även på längre sikt. Pojken som var så svårstucken och som vi kämpade så mycket med har det tyvärr inte gått bra för. Han blev initialt bättre och vi behandlade för hjärnhinneinflammation och hjärnmalaria. Efter något dygn blev det uppenbart att det var hjärnhinneinflammation som han led av och en sådan är ju inte alltid botbar även med bästa behandling. Jag var inte på avdelningen när han avled utan kom dit strax efter att han avlidit. Jag mötte den storgråtande mamman och när hon går förbi mig säger hon ”tack för allt Ni gjorde för min son”. Jag blev så rörd. Att hon kan tacka i denna förfärliga situation. Vilken människa.

Några nya patienter. Först ett tragiskt dödsfall. En 13-årig pojke insjuknar mycket plötsligt med svår huvudvärk och söker på en öppenvårdsenhet som ger honom smärtstillande sprutor. Han skickas till sjukhuset och är medvetslös när han kommer hit. Jag tillkallas omedelbart och när jag kommer till avdelningen några minuter senare så är han död. Med all säkerhet en stor blödning i huvudet troligen utanför hjärnan. En liten flicka född vecka 35 har fått lite för lite näring genom moderkakan. Behöver syrgas dag efter dag. Jag blir mer och mer stressad över att hon inte klarar sig utan syrgas och har några gånger kontakt med en barnläkare i Sverige som är specialist på tidigt födda barn och hon lugnar mig på ett mycket bra sätt. Sedan två dagar syrgasfri och går hem i morgon. Det är femte barnet för den alltid lika engagerade, alltid nu efter att syrgasen är bortkopplad storleende mamman. Nu är hon nöjd för just fem barn är det hon önskat sig. Trillingarna mår allt bättre och går upp i vikt. Alla övriga barn blir bättre. Just nu har vi ovanligt många undernärda barn, men även de blir alla bättre.

Flera barn har varit syrgasberoende och vi har haft igång generatorn många timmar. Det är inte säkert att sjukhuset haft råd att betala för bränslet utan vår hjälp och då hade kanske några barn inte klarat sig.

Allie Jalloh, som jag arbetat med i flera år har kommit hit och ska arbeta som CHO och på läkemedelsförrådet, det senare tillsammans med Augusta. Det känns mycket tryggt och det är viktigt att några verkligen pålitliga och kompetenta personer har hand om det då läkemedlen är så viktiga och dessutom vår största kostnad.

Det finns så mycket bra som har hänt, men jag har redan varit tillräckligt långrandig. Vill dock berätta en sak om framtiden och om en person jag arbetar med. Sjukhuset ska renoveras med början om några dagar. Lokalerna kommer att bli större och mycket mer ändamålsenliga men själva ombyggnadsperioden kommer nog att bli en pärs.

Fatime Jabbie träffade jag min allra första dag i Kamakwie. Hon undvek kontakt utan arbetade helst med andra. Av en tillfällighet började vi prata med varandra och samtalet blev efter en stund personligt. Avdelningsarbetet var färdigt och vi gick och satte oss under ett träd strax utanför avdelningen och pratade en dryg halvtimme. Vi kom varandra mycket nära. Jabbie berättade att hon undvek tillfälliga läkare eftersom de ändå snart försvann. Efter underträdstunden arbetar vi ofta ihop och vi har även gjort många bybesök tillsammans. Jabbie är en otroligt engagerad människa. Hon organiserar 16 fadderbarn på ett helt perfekt sätt. Hon är enastående på att se om ett barn är sjukt. Så många byar vi varit i, där hon pekat på ett barn långt borta och sagt att vi måste ta det till sjukhuset och jag har inte sett något förrän vi varit alldeles inpå barnet. Hon har ett osannolikt minne. Hon kommer ihåg alla barn, vad de vårdats för, vilka släktingar de har osv. En otrolig hjälp när hon t ex kan berätta exakt när och hur många gånger ett barn tidigare blivit blodtransfunderat. Hennes stora hjärta, henne enorma engagemang, hennes kunskaper och omdöme gör att för mig är hon den kanske bästa medarbetare jag någonsin haft på något arbete åtminstone i Afrika. Har hon då några fel. Ja, det tycker jag faktiskt. Planering för framtiden och ordning är svårt att beskriva som hennes starka sidor.

Polikliniken är nu omorganiserad och den fungerar nu alldeles utmärkt inte minst tack vare sköterskan Aminata som tar hand om den. Jag är så nöjd med utvecklingen hittills. Vi har stora utmaningar men framtiden är faktiskt ljusare än någonsin.
Flygbiljetter för nästa resa är beställda (och har gått upp i pris med drygt 40 % sedan denna resa) och jag reser 6 april – 2 maj. Jag behöver en hel del utrustning och berättar om vad som är viktigast om några dagar.

Stort tack för allt stöd, några av er är så uthålliga både ekonomiskt och verbalt. TACK
Och så skönt att kunna säga kram utan Covid-19-avstånd.

Lasse