Senaste resan har varit mycket jobbig men trots det mycket bra. I början var det många svårt sjuka både barn och vuxna som avled och vi kände oss helt hjälplösa och förtvivlade. Slutet av resan var det precis tvärtom, flera mycket svårt sjuka tillfrisknade remarkabelt.
Det var första gången jag hade sällskap till Moyamba och det var väldigt givande både på ett professionellt och personligt plan. Det enda som var sådär var att vi inte lyckades ordna optimala bostäder åt mina medresenärer.
En annan sak som utvecklats mycket positivt är avdelningarna. De allra flesta arbetar mycket bra, men det finns fortfarande problem t ex att viss personal sover på nätterna. Tyvärr har det blivit nödvändigt att ta av mjukhandskarna och ersätta dem med hårdhandskar vid några tillfällen.
Containern är något av en gamechanger och på flera olika nivåer är man mycket tacksam för den. Det var över 10 år sedan man fick något liknande.
BHDs ekonomi är stabil. Vi har engagemang på gång i december och det finns anledning att tro att dessa kommer att påverka ekonomin mycket positivt. Återkommer angående dessa om en dryg vecka.
Framtiden: Vår verksamhet har utvecklats mycket bättre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Mitt främsta mål nu är att försöka få en så hållbar organisation som möjligt så att vi inte blir så beroende av enstaka människor både inom BHD och inom verksamheten i Sierra Leone. Kanske det vore bra med en utvidgad diskussion och en sådan kanske kan ske vid vårt nästa medlemsmöte. Ju fler som är medlemmar och som deltar i medlemsmötena desto bättre beslut tror jag att vi fattar. Bli således gärna medlem i föreningen. Livstids medlemskap kostar 200 kronor. Anmäl Er på hemsidan och betala in 200 kronor på valfritt sätt. Det är viktigt att Ni på inbetalningen skriver ”medlemskap”.
Nästa gång, 24 januari reser vi tre personer, en mycket erfaren barnläkare som är specialiserad på tidigt födda barn, en mycket erfaren sjuksköterska som redan två gånger tidigare rest med mig samt jag själv.
Men viktigast av allt är Ni oerhört generösa människor som bidrar till verksamheten. På ett av inbetalningskorten stod ”jag har inte mer”. Jag blev så rörd när jag läste det. Att använda sina sista pengar till att hjälpa barn man aldrig sett och aldrig kommer att få se, är det inte det absolut finaste man kan göra?
