I måndags kväll när jag var i vårt läkemedelsförråd ringde Prince och bad mig komma. Det gällde en 10-årig pojke. Han hade haft feber och varit illamående och idag, plötsligt hade han fått svårigheter att gå och gjorde mycket konstiga, stereotypa rörelser med munnen och tungan. Mormodern var utom sig av oro. Hon hade tidigare på dagen köpt ett antal tabletter på ett apotek bland annat Novalgin (som är ett av mina hatobjekt eftersom det har oacceptabla allvarliga biverkningar) samt Primperan. Primperan i hög dos har exakt dessa biverkningar och pojken hade fått dubbel vuxendos. Nu gick det ju inte helt att utesluta hjärnmalaria, men Primperan var huvudmisstänkt och idag, tisdag var pojken som väntat helt återställd.
Medan vi höll på med honom så kom det in en mamma med en medvetslös 7 månaders flicka i ett helt otroligt uselt tillstånd. Hennes andningsfrekvens var väl över 100 och hon var förfärande blek. Blodsockret omätbart lågt. Blodvärdet var omöjliga 12. Det stämde dock och blodet såg ut som alldeles för svag jordgubbssaft. Allt skedde mycket snabbt och man märkte att adrenalinet sprutade in i ådrorna på alla som arbetade. Flickan fick syrgas eftersom jag tror att lite mer syre då löser sig i blodet. Hon fick sockerlösning i kinden och tre personer försökte sätta nål på henne. De lyckades efter cirka sex timmar fast klockan visade att det tog bara några få minuter. Hon fick socker direkt i blodet, men blev inte bättre Det kändes hela tiden som om flickan kunde avlida vilken sekund som helst. Jag tänkte först ge henne 0+ blod utan blodgruppsbestämning (vi har inget 0- som jag helst gett) men då mannen från lab gjorde snabb blodgruppsbestämning väntade vi den minuten. Hon fick blod alldeles för snabbt eftersom tillståndet var helt kritiskt, men det gick bra. Efter en stund började hon vakna till och försökte ta bort syrgasen. Ni som inte varit här tror väl att jag att jag fabulerar, men jag kan inte beskriva känslan när jag i morse (tisdag) såg en otroligt söt, butter liten flicka tugga på ett bröd. I går minuter från döden och i morgon skrivs hon förmodligen ut. Det är fullständigt omöjligt att beskriva detta mirakel och lyckan av att få ha upplevt det. Flickan hade förresten många malariaparasiter i blodet.
Vi tog emot de första patienterna 21 augusti. Här kommer statistik för september.
82 inlagda patienter. De flesta mellan en månad och fem år. Jämn könsfördelning. Flera barn hade inte överlevt transport till annat sjukhus och många av föräldrarna hade inte kunnat söka sjukvård om det inte varit gratis. Jag kan inte säga hur många liv vi räddat men det är mångstaka.
Öppenvården: 1013 patienter.
Absolut vanligaste diagnosen malaria. Vi kom inte igång med mikroskopi av blod för att leta efter malariaparasiter förren mitt i månaden och av de vi testat har ca två tredjedelar malaria.
Tre barn har avlidit. Det första barnet, som avled gjorde det av akut blodbrist och det var innan vi hunnit starta med blodtransfusioner. Det andra barnet var oerhört sjukt i malaria och avled efter drygt ett halvt dygn dvs. innan medicinerna hade kunnat göra riktig nytta. Det tredje barnet avled inom fem minuter efter ankomst och där har jag ingen säker dödsorsak.
Nå, hur har det gått i övrigt? Personligen har jag aldrig haft så tråkigt för allt har gått så utmärkt att jag inte gjort mycket nytta. Tidigare var kampen mot korruption och nepotism en huvuduppgift. Här är det inget problem. Tidigare har det varit mycket personalbekymmer. Här fungerar alla hittills perfekt. Behövs vi då? Siffrorna svarar ju med ett rungande ja och vi har hela månaden sett en ökning av antalet patienter. Kan vi kanske vara i en smekmånad och därför är allt rosenrött? Ja det är kanske inte så bra som det verkar fast även då har vi aldrig haft det så bra. Varför är det så? Dels är den personal som arbetar här helt enastående dels är universitetet en utmärkt samarbetspartner. Ja, jag vet att jag är alldeles euforisk efter flickans tillfrisknande men jag är verklighetsförankrad.’
En sak jag funderar mycket på är hur mycket information vi ska sprida. Vi får betydligt fler som söker men barnen söker även tidigare och då räddar vi fler barn och dessutom till lägre pris per barn. Alla tre barn som avled gjorde det inom ett drygt halvt dygn och jag är övertygad om att alla hade överlevt om de sökt ett dygn tidigare. Vi var ute på radion vid ett tillfälle och fick mycket uppskattning. Vi ska en gång i veckan ha ett hälso- och sjukdomsupplysningsprogram.
Mörka moln? Faktiskt bara ett som jag kan komma på. Våra kostnader för läkemedel kommer att öka betydligt då vi får fler patienter så vi måste öka våra stadiga intäkter. Kostnaderna för personal kommer att öka obetydligt. Vi har nu 23 anställda, men behöver på sikt öka med fyra, tre sköterskor och en laboratorieassistent.
Jag skriver detta under hemresan och det ska bli alldeles utmärkt att komma hem, men jag tror att det mirakel jag varit med om kommer att bita sig fast i mig. Sedan känner jag mig så priviligerad att få arbeta med detta engagerade, kunniga entusiastiska team, både det på kliniken och de på sjukhuset i övrigt som vi samarbetar med.
Fast borta bra, flyga sämre (det gör jag just nu) och hemma bäst.
Stor kram!
Lasse
————————————————————————-
Tack för att du läst ända hit! Vill du hjälpa oss i vårt arbete och göra verklig skillnad är det allra bästa du kan göra att bli månadsgivare. Det blir du enkelt på vår hemsida bombalihealth.nu
Bombali Health Development
Swish 9006552
Bankkonto 5003 10 156 03 SEB
Bankgironummer: 900-6552
Plusgiro: 900655-2
