Intensiv dag återigen. Jag har slagit rygg på den 75-åriga mannen, och jag lägger mig platt fysiskt, psykist och metaforsikt inför honom. En halvmullig 26-åring ifrån Malmö bör utan problem kunna orka med en äldre herres tempo men nej.
På morgonen tog han en promenad och därefter ett oerhört viktig möte med administationen. Under ligger jag kvar i sängen och tar det piano. Lars tar därefter hand om patienter på barnavdelningen samt folk på andra avdelningar. Samtidigt sitter jag och planerar lite saker (läs: spelar spindelharpan på telefonen).
Vid 11-tiden börjar min dag på riktigt och vi åker återigen ut på de skumpiga vägarna som leder oss längre och längre bort från Kamakwie. Anledningen är outreach-programmet där Lasse och Mrs. Manasaray har ett fåtal byar kvar att besök, efter att ha klarat av långt över hundra. Att detta är en bragd långt över när Sverige hämtade upp 4-0 underläget mot Tyskland till 4-4 är ingen tvekan! Lars presentation är så långt ifrån ordinär som det bara går. Han springer, dansar och kastar sig i publiken. Publiken älskar honom och hans budskap gällande sjukdomar, alkoholvanor och familjeplanering verkar gå hem. Två byar blev det och det är sanslöst att han och hans kompanjon står upp efteråt.
Vi åker tillbaka till Kamakwie (längs vägen stannar vi för att fotografera det vackra Tulpanträdet). Vi hinner knappt duscha innan medicinmannen ringer mig. Jag hade bett honom att ringa om han fick några nya patienter så jag kunde filma själva processen. Lasse var väldigt sugen på att få träffa honom med för att kunna bidra på något sätt med sin expertis. Sen följer en timmes absurdom.
Ett brutet skenben som nästan var omlagt när vi kom ner samt en bruten arm på en annan. Att se Lars grimaser när medicinmannen masserar armen rätt sa det mesta om hans tillväggagångssätt. Sen når det en ny nivå när han lyfter upp kycklingen och helt sonika knäcker av benet på det stackars flygfäet. Klick! Blodet tas på mannens arm och blandas i en örtblandning som sen används när armen ”gipsas”. Lars är otroligt respektfull och diskuterar saker och ting där han faktiskt kan bidra med, så som infektioner av sår och användning av antibiotika.
Väl hemma sätter vi oss för att äta kvällsmiddagen. Skinkorna hinner knappt nudda stolsdynorna innan Maria ringer från avdelningen – medvetslöst barn. Lars tar stetoskopet och jag tar kameran. Väl på plats blir barnet dramatiskt sämre och slutar andas. Personalen springer välkordinerat runt omkring mig medan jag står i mitten av allt och känner mig som en idiot då jag inte kan hjälpa till med ett smack. Ett tag verkar hoppet förlorat och Lars tvingas påbörja mun-mot-mun metoden. Långsamt tänds ett hopp i gubbens ögon men än är läget oerhört instabilt och han lämnade precis huset för att kolla till läget igen.
Det här är en dag i Kamakwie. Ni kanske kan förstå varför jag är trött, men varför är inte Lars? Den här mannen är unik. Lars kommer att klaga när han läser inlägget för att det handlar för mycket om honom, men jag bryr mig inte!
Så bryr ni er inte om barn som dör helt i onödan kan ni åtminstone gå in på https://www.bombalihealth.nu/stod-oss/ bli månadsgivare så kan ni iallafall få följa en senig gubbe som vägrar att bli trött!
Walii walii!
Fredrik.
Leave a Reply