Utan kliniken hade de aldrig kommit upp igen

Dag 17. Min sömn har förbättrats på sistone. Man kunde tro att nattlivet är begränsat i en by med åttatusen invånare långt inåt landet där nästan alla är djupt troende. Det har spelats musik på stureplansvolym till tvåtiden, från ravekaraktär till karibiska rytmer. Därefter en liten paus innan moskéerna börjar dundra på sina böneutrop vid 5-tiden. Ingen större skillnad beroende på veckodag. Behagligt nog har jag inte väckts av några nattliga samtal från avdelningen, med ett undantag som Lasse hanterade innan jag hann komma på plats. Alla jourer här är tyvärr inte helt pålitliga – bemanningen utöver sköterskor är gemensam nattetid för de olika avdelningarna.

Livsvillkoren här är tuffa men långtifrån värsta tänkbara. Det är fred sedan länge och såvitt jag kan förstå ingen omfattande uppenbar kriminalitet. Folk vandrar säkert på gatorna här dygnet runt vilket absolut inte gäller i huvudstaden Freetown. Det förekommer undernäring hos barnen även såhär års, men då ligger det ofta någon allvarlig sjukdom bakom eller särskild psykosocial utsatthet hos familjen. Jag har förstått att det blir värre senare på året då risförråden kan sina. De flesta invånare här odlar själva och kan därmed försörja sig till viss del utan någon anställning, i städerna råder tuffare kamp om brödfödan. Kvinnorna här föds till ett andra klassens liv även om utvecklingen försiktigt går åt rätt håll. På sjuksköterskan Jabbies bröllop förmanades hon av prästen att hennes uppgift är att lyda maken och vara undergiven. Lasse slängde häromdagen ut en man som hade stoppat stenar i örat på sin hustru och därefter utdelat knytnävsslag mot det. Mannen gick skrattande därifrån och visste att han inte riskerade vare sig juridiskt straff eller förvärrat anseende. Flickorna i grundskolan förväntas ställa upp på sex med sina manliga lärare när de nått puberteten, blir de gravida får de lämna skolan. Folket här har sällan varit utanför Sierra Leone, många inte mer än någon mil från sin hemby. Undervisningen håller tveksam nivå i oerhört skräniga klasser om ett hundratal elever där lärarna får lön sporadiskt. En labtekniker på sjukhuset frågade mig om mina syskon var läskunniga och berättade att hälften av hans syskon var det. Skolbarnen i 12-årsåldern kände inte igen Eiffeltornet och gissade att det bor 3–5000 invånare i Sverige. Det är lätt att raljera och bli cynisk av sådana uppgifter men jag tror ändå det bidrar till att förstå omgivningen. Häxdoktorernas makt framstår som rimligare om man sätter sig in i lokalbefolkningens föreställningar där demoner och förbannelser måste respekteras. De flesta med allvarligare tillstånd söker nog vård hos både häxdoktorer och moderna kliniker även om de inte erkänner det för oss. Långt ifrån allt är beckmörkt här. Barnadödligheten på sjukhuset här har sjunkit dramatiskt de senaste åren sedan Lasse blev engagerad här. Medicinförråden fylls på och utrustningen förbättras succesivt, elförsörjningen blir mer pålitlig. Kompetensen hos sköterskorna förbättras och de främsta verkar stanna kvar. Det tycks också som att föräldrarna söker något tidigare i sjukdomsförloppet med barnen, kanske då de fått reda på att behandling och mat inte kostar något här. Just nu är tillståndet tämligen stabilt på avdelningen men det kommer garanterat bli mer kaotiskt då regnperioden börjar och malariamyggorna kan härja fritt. Jag skulle bli oerhört stolt om ni kunde bidra ekonomiskt till en utbyggnad av barnavdelningen som definitivt kommer behövas för att de ska slippa ha 3 barn i varje säng framåt sommaren. Därutöver behövs ju förstås pengar till det vanliga underhållet, löner och mediciner. Jag tror det är svårt att rädda ett barns liv billigare någonstans i världen än här.

Vi har just nu två barn som är något värre däran. En pojke på 3 år som vårdades för malaria för ett par veckor sedan och behövde blodtransfusion. Inkom igår återigen med fyra dagars anamnes på kräkningar, diarréer, hosta, feber och orkeslöshet. Hb var tämligen fenomenalt lågt på 18. Nu åter transfunderad och på bättringsvägen men mycket trött. Malariasnabbtest och mikroskopi negativt. Ingen synlig blödning. Vi misstänker någon form av hemolys och hoppas att det inte är någon allvarlig hematologisk cancer då det skulle betyda oundviklig snar död. Behandling påbörjad med kortison. Vi har inte gett några läkemedel som normalt ska kunna utlösa hemolys.

En flicka på 18 månader har inkommit i malaria med hb som sjunkit ner till 40, transfunderades idag. Hon har varit kraftigt somnolent och haft ett par krampanfall som hävts fort med stesolid. Står på cefotaxim mot eventuell hjärnhinneinflammation. Orkar amma sparsamt. Skulle säga att hennes prognos är god med västafrikanska mått mätt. Det som är härligt med att jobba här är att barnen kan vända sitt tillstånd omgående och det går då inte att ana att de nyss stått med ena foten i graven. Utan kliniken hade de aldrig kommit upp igen.

Bilder:
1. Nya tröjor till laget.

2. Omtänksamma Jabbie

3. Proffsgin på avdelningen

4. Samura gullar med patient

5. Vacker men oklar husdekoration

————————————————————————-

Vill du hjälpa oss i vårt arbete och göra verklig skillnad är det allra bästa du kan göra att bli månadsgivare. Det blir du enkelt på vår hemsida bombalihealth.nu 

Bombali Health Development

www.bombalihealth.nu

Swish 9006552

Bankkonto 5003 10 156 03 SEB

Bankgironummer: 900-6552

Plusgiro: 900655-2

Leave a Reply

Your email address will not be published.