ORS – husets röda

Dag 20
Barnen på sjukhuset här har inget större eget mandat. Jag skulle tro att bulken är under 3 år och inte mogna för förhandlingar gällande sjukvårdsfrågor. Kapillärprover ska tas, venflonerna ska in till varje pris och föräldrarna får som regel hjälpa till att brotta ner sina ungar. Emlaplåster har inte fått någon plats i behandingsarsenalen än. ORS- Oral rehydration solution är husets röda och serveras till de flesta gäster här. Det utgörs i princip av 1 liter vatten med 6 teskedar socker och en tesked salt. Vissa barn har större aptit på det än andra men det ska oavsett ner i magen om vi har bestämt det. Jag kan inte låta bli att fnissa lite åt de halvt kvävda gurglingarna från de mer motsträviga barnen. Det må vara inhumant av mig men jag tycker det är ett lågt pris att betala för att hålla barn vid liv. ORS gör sannerligen det och är fantastiskt effektivt och prisvärt i all sin enkelhet, mycket bättre än att få vätska i blodet. Studier har visat att afrikanska barn är känsliga för intravenös vätska och det gäller nog även patienter hemma hos oss i större mån än man trott. Det hamnar fort ur blodbanan och kan ansamlas i lungor och kring njurarna och orsaka stora problem, men det är en längre diskussion. De flesta av er har säkert sett att barnavdelningen här är ganska spartanskt möblerad, ett antal svenska färgglada vimplar hänger kors och tvärs över taket. Barnen ser inte ut att lida alltför mycket av den rustika inredningen eller brist på anpassad stimulans. Dagtid sitter i princip alla barn och anhöriga som inte är uppkopplade till syrgas ute på själva betongpassagen mellan avdelningarna eller på gården. Häromnatten var jag och Lasse på väg hem i mörkret och möttes av en liten knodd som låg som en fällkniv med magen på betonggången och benen ner mot marken. ”Toilet”- hörde vi från den förmodade mamman i bakgrunden- onödigt att krångla till det.
Sällan eller aldrig hör jag några klagomål från de vi tar hand om här, de verkar finna sig och vara tacksamma för det som erbjuds. Med det sagt har jag själv varit långt ifrån den perfekta tålmodiga patienten med fullständig följsamhet till ordinationer de få gånger det varit aktuellt. Jag kan bara konstatera att saker och ting är annorlunda här. Journalerna förs på papper med mer eller mindre oläsliga kråkfötter. Lasse är kanske en större syndare än mig i det avseendet vilket inte säger lite! Dock är det ett väldigt begränsat antal termer vi rör oss med så det går oftast att lista ut vad som avses. Det är skönt att slippa den svenska dokumentationsbördan men det hade knappast fungerat att arbeta så här med mer långdragna och komplicerade utredningar.

För ett par dagar sedan hade vi ett barn som kom in med hög feber, kalla fötter och händer och snabb svag puls. Några dagars anamnes på kräkningar och diarrér, enstaka krampanfall. Vid medvetande men trött och tagen. Blodsockret var omätbart lågt, varpå hon fick en 50% blodsockerlösning i munnen, bredspektrumantibiotika och antimalariamedicin. Syrgas och intravenös vätska tillfördes också. Jag var inte med och tog emot henne på morgonen men följde upp under ronden. Hon var fortfarande mycket svag och blodsockret var återigen lågt. Vi gav ytterligare sockerlösning i blodet och ökade på syrgasen, gav både på grimma och mask och lyckades få upp syrgasmättnaden till 99%. Tyvärr hade flickan en andningsfrekvens på 87 per minut vilket är vansinnigt högt och tär svårt på krafterna. Sannolikt berodde det att hennes blod var gravt acidotiskt vilket är ett illavarslande prognostiskt tecken. Vi satte ventrikelsond för att försöka få upp örter och urinkateter för att följa hennes urinproduktion och undvika övervätskning. Hennes medvetandegrad sjönk, hon blev allt svagare och det lät som att hon började få rosslig andning. Jag satt med henne och hade ordinerat ändrad antibiotika och nya inhalationer och försökte förtvivlat hitta hennes pulsar då kollega Awudu kommer förbi och frågar hur det är med barnets andning. Jag tvingas då konstatera att flickan inte längre andas och saknar hjärtljud. I detta läge med våra resurser är det tyvärr helt utsiktslöst att påbörja återupplivning. Flickan hade kommit in sent i förloppet som så ofta här. Tyvärr kunde jag också konstatera att hon inte fått den mest effektiva malariamedicinen. Namnen påminner mycket om varandra och jag hade missat det när jag ögnade igenom första anteckningen och fokuserat på annat. Det lämnar definitivt en bitter eftersmak. Jag informerar senare de som går jourer att vi ska använda Artesunat vid allvarlig malaria framöver för att ge våra patienter en bättre chans. Det har tidigare funnits misstanke om att vårt lager av denna medicin varit opålitlig men det har vi senare kunnat avfärda.

Jag har upplevt min beskärda del av dystra livsöden och händelser under min korta tid här, ändå ser jag på resan hittills som en överväldigande positiv upplevelse. Jag får en annan form av tacksamhet från folk här än i vardagen och enkla behandlingar gör sådan enorm och omedelbar skillnad. Det är också kittlande att man måste lita på sina fingrar, ögon och öron och inte har hundratals kolleger, labbprover och röntgenbilder runt hörnet. Det är också anmärkningsvärt mycket enklare att få en kärleksförklaring av en nykter vuxen man här – fördomarna om afrikaner som har lite närmre till känslorna har jag inte kunnat avfärda. Det finns förstås hur mycket som helst att tillägga. Men om du är i sjukvårdsbranschen och funderar på utlandsuppdrag och tycker lön är överskattat tycker jag helhjärtat att du ska komma hit och känna på verksamheten. Jag är för övrigt stolt som tre tuppar över era generösa donationer, känner ni att plånboken trots allt fortfarande tynger för mycket kan vi nog avvara ytterligare en slant 

Obs! Jag har på intet sätt glömt Corona- jag följder det noga och tycker det är förfärligt hur det sprider sig. Hoppas att ni tar det försiktigt därhemma och att ni inte ska själva ska behöva drabbas hårt.

Tillägg. Grabbarna här nere lyssnar mycket på reggae och jag har fastnat hårt för en ny artist. Hans namn blev tyvärr som mörk afrikansk ironi då han blev rånmördad i Johannesburg vid 43 års ålder- Men Lucky Dube och hans musik kommer vara älskad länge till.
https://youtu.be/efd5whbLGZc

Lite Bilder
1. Volleyboll är populärt
2. Gentlemannen David
3. Skimrande risfält
4. Soluppgång med behaglig temperatur
5. Vissa är överallt
6. Text överflödig

————————————————————————-

Vill du hjälpa oss i vårt arbete och göra verklig skillnad är det allra bästa du kan göra att bli månadsgivare. Det blir du enkelt på vår hemsida bombalihealth.nu 

Bombali Health Development

www.bombalihealth.nu

Swish 9006552

Bankkonto 5003 10 156 03 SEB

Bankgironummer: 900-6552

Plusgiro: 900655-2

Leave a Reply

Your email address will not be published.