På återseende!

På Avdelningen har vi sedan en tid haft sällskap av en moder som kommit tillsammans med flera släktingar. Hon har haft problem med mjölkstockning och en abscess kring sitt högra bröst. Som så många andra har hon säkert väntat länge med att söka och hoppats att det ska gå över eller botas med några hemkurer. Så långt inget anmärkningsvärt men det som fick mig illa berörd var det skick som hennes barn kom in i. Hon påminner om de outhärdliga bilder man sett från afrikanska svältkatastrofer. Huden är skrynklig av brist på underhudsfett med en lätt kladdig och finkornig beläggning. Hon har ett äldre ansikte med en sorgsen blick och hon rör sig onaturligt långsamt och försiktigt. Barnet var 10 veckor gammalt vid ankomst och har då gått ner från födelsevikt på 2,8 till 2,0 kg. Det ryms mycket tragik bakom de siffrorna. Ett barn får inte en sådan viktutveckling utan allvarlig bakomliggande sjukdom, svält eller försummelse. Det innebär dessutom en allvarlig risk för kroppslig och kognitiv utvecklingsstörning som kan vara svår eller omöjlig att helt komma ikapp. Jag kan tycka att livsförutsättningarna i Bombali är tuffa nog som de är utan dylika handikapp. En annan sak som slår mig är hur mamman tycks avstängd och frånvarande i situationen. Hon tittar ner i golvet och tar så liten plats som möjligt. Hon ser ut att vara i övre tonåren men jag avstår från att fråga. Det kan vara dumt och onödigt att hoppa till slutsatser men jag har svårt att tro att det ligger en välplanerad graviditet och väl fungerande föräldraskap bakom denna situation. Enbart mjölkstockning kan omöjligt orsaka en så fruktansvärd undernäring. Familjen har väntat länge med att söka och jag undrar varför. Jag vill gärna hitta någon ansvarig i rummet för barnets bedrövliga tillstånd men försöker låta bli. Övriga familjemedlemmar har en normal kroppshydda och inget i deras uppenbarelse inger misstanke om värre fattigdom än gemene man i området. Barnet har negativt hiv-prov och det finns ingen stor misstanke om underliggande organisk sjukdom såsom tuberkulos eller tarmparasiter. Det kan förstås förekomma samtidigt men borde inte orsaka så magnifika symtom. Ett stort antal barn blir försummade här av olika skäl. Övrig personal tar detta fall med fattning och har sett betydligt värre öden men för mig är det svårt att smälta.

Jag är senare med när mamman får en varböld från bröstet dränerad i lokalbedövning samt viss sedering. Hon plågas outhärdligt, ömsom gråter och skriker och vrider sig på britsen. Jag tror inte hon riktigt kan ta in syftet med ingreppet och att det är snabbt överståndet. Det är svårt att komma ifrån känslan av ett övergrepp och att hon lider av PTSD. Visst gör det ont att tömma varbölder men i vanliga fall reagerar patienter mer som vid ett besvärligt nålstick med grimaser och obehag, inte med sådan förtvivlan. Jag följer modern och dottern de närmaste dagarna och båda tycks ganska snabbt återfå sina livsandar. Mamman ler genuint, smärtan förbättras och amningen kommer igång. Deras relation påminner mer och mer om en normal anknytning. Barnet får mer åldersadekvata rörelser, hudkostymen normaliseras försiktigt och antibiotika kan avvecklas. Personal från alpha ward, undernäringsenheten, följer viktutvecklingen och ger anpassad näringsriktig kost.

Jag har bara gjort ett kort nedslag i Sierra Leone och kan förstås inte göra något anspråk på att förstå livsvillkoren här. Jag hoppas att folk tar sig igenom sina grymma öden och trauman så pass obehindrat som det ofta framstår. Det är förstås något pretentiöst att skriva såhär mycket med tanke på mitt korta besök i denna verklighet. Jag känner många som varit borta betydligt längre under liknande omständigheter utan att göra så stor affär av det. Jag kan ändå skylla mina skrifter på en inte så liten uppmuntran av dr Lasse. I skrivande stund är jag hemma hos min älskade Felicia, jag reste tillbaka några dagar tidigare än planerat.

Åtminstone för mig förstärks humöret gärna när jag är bortrest, framförallt på så väsensskilda platser. Något som är glädjande blir lätt euforiskt och motgångar kan få luften att gå ur mig. Mot slutet kände jag att avdelningen var självgående utan mig och att jag blev för mycket barfotadoktor utan objektiva fynd som lab eller röntgen att luta mig emot. Barnen tycktes så lika varandra ,svårundersökta och fick i princip samma behandling oavsett vad jag kände eller hörde. Utfallen på kort sikt blev bra oavsett. Det ingav ändå frustration att känna att jag inte bidrog med något och självförtroendet sviktade betydligt. Jag försökte ta mig samman och lyssna på kloka insiktsfulla kolleger men någon sinnesro ville inte riktigt infinna sig. Med tanke på detta samt den högst osäkra flygsituationen med Covid-19 valde jag att åka hem tidigare. I skrivande stund får jag mail om att min planerade flight hem är inställd. Personalen på plats gav mig väldigt fint stöd och jag är hemskt tacksam för detta. Jabbie tog sig till flygplatsen och satt med mig flera timmar och hennes ord värmde massor. Många av er har säkert läst det till leda men hon är verkligen en storartad människa som sätter djupa spår i en. Hon vill gärna att jag återvänder och hjälper till på nytt. Priscilla är också med och säger detsamma ”Please don’t forget about us”.

Det kanske låter märkligt nu men jag vill absolut komma tillbaka i framtiden och känner inte att min insats i området är över, har svårt att tänka mig att den någonsin blir det. Däremot kommer jag försöka avstå från att vara där som ensam svensk eller europé under längre tid. Det är nog ofrånkomligt att lära sig mycket om sig själv och världen på en resa som denna. Ni ska veta att era fina ord och uppmuntran har värmt massor liksom era ekonomiska bidrag, de kommer aldrig att vara förgäves. Nu går mitt liv in i en annan fas och jag förväntar mig att möta en annan typ av lidande på hemmaplan i en omvälvande och oförutsägbar situation. Tyvärr befinner vi oss nog inte ens i slutet på begynnelsen av pandemin. Hursomhelst kommer även detta passera men barnen i Bombalis umbäranden består. Tack för att ni finns och stöttar!