3 år har det gått sedan jag var här sist. På många sätt känns det som igår, och på många sätt som om det var 30 år sedan. Jag och Lars arbetade här för flera år sedan nu. Av olika anledningar har vi inte lyckats komma tillbaka förrän nu. Men nu vi är glada att vi är här!
Första dagen på sjukhuset var väldigt omtumlande trots att vi varit här tidigare och sett det vi såg nu även då. Men minnet skalar ofta av några sinnen, iaf för mig. Doften när vi kommer in i barnavdelningen får massa minnen att komma tillbaka. Platsen direkt till höger där brännskadade pojken låg sist i flera veckor var nu ockuperad av en annan liten pojke. Sängen rakt fram likaså ockuperad av någon annan. Där hade vi stått exakt 3 år sedan och försökte rädda barnet som inte gick att räddas. En känsla av oro sköljer över mig när jag ser sängen där vi stod alla och ventilerade in i det sista. En oro av att inte räcka till. All erfarenhet jag samlat på mig hemma och bär med mig som en trygghet där hemma känns som det lämnades i tullen när vi landade. Här är allting nytt. Men efter ett litet tag av att träffa barn efter barn, ramlar bitarna sakta på plats. Vi arbetade hela påskdagen då det var en del att göra. Det finns en väldig trygghet i att kunna diskutera med Arvid, Lars och Lars. Man glömmer fort att det inte är bara tropiska sjukdomar här även om de såklart dominerar avdelningen.
En stackars flicka på 8 år har drabbats av en akut njuråkomma troligen till följd av sin malaria. Njurens normala funktion av att sila ut restprodukter från blodet är skadad och flickan läcker protein i sitt urin. Det medför sekundärt att hon läcker ut vätska till övrig vävnad. Idag har hon samlat på sig mer än igår. Ansiktet och benen är utfyllda på ett sätt som talade för att det går åt fel håll. Vikten verifierar vad vi ser, hon har gått upp 1,5kg sedan igår. Buken är kraftig utspänd som en ballong med vatten. Det gör det är svårare att andas och trycker på andra organ. Hemma hade vi såklart kontrollerat njurvärden och salthalter. Det tar lite tid att vänja sig med att det inte går att kontrollera något. Ultraljudet Arvid tog med kommer till nytta där vi kan titta på njurar, urinblåsa och lever. Vi beslutar för att öka upp vätskedrivande läkemedel vi satte in igår och att tappa ur vätskan ur buken. Flickan är så tålig och gnäller inte en enda gång. Jag trycker igen den tjockaste av våra kanyler genom buken och det forsar ut vätska direkt i slangen jag kopplar på.
Det tog inte lång tid innan ett par liter var ute. Hon blev direkt bättre och magen såg nu mycket bättre ut trots att det nog finns minst lika mycket till kvar. Men vi vill inte tappa ut för mycket på samma gång.
Det kändes lyckat. Jag var ändå glad för flickans skull och hoppades att hon skulle svara bättre på medicinen nu så att hon slapp detta imorgon. det var svårt att inte tänka på livets cirkel när jag vattnade marken utanför med den proteinrika bukvätskan. Det går fort upp för mig nyttan vi gör här. Barnen på avdelningen mår förhållandevis bra för nu. Jag går tillbaka till huset och pluggar tills jag somnar av värmen och utmattning av alla nya intryck.
Sedan gjorde jag en visit på kvinnoavdelningen där en ny väns mor kommit in då hon ramlat på motorcykeln och skadat sin fot. Jag hade lovat att titta till henne. Med några år av ortopedi bakom mig har jag sett en del sådana skaror. Det var svårt att inte titta till de andra på avdelningen när jag nu gått dit. Det blir fort överväldigande. Nerkritiserande facsiit, elefantiasis mm. Jisses. Det är som att öppna en bok och nu ska jag stå här och försöka hjälpa. Men det är så vi försöker se på det. Vi gör det vi kan och allt som oftast är det väldigt mycket även om det inte alltid känns så när man står där och kliar sig i huvudet.
Det är sent när vi väljer att ta en promenad på byn. Men det är skönt att komma ifrån och tänka på annat. Att titta på stjärnhimlen och se samma stjärnor som jag kan se hemma trots att jag är så långt borta. Jag kan förlora mig i stjärnorna ibland och glömma att jag inte sitter med armen om min flickvän hemma, trygga och mätta. Men så plötsligt är jag tillbaka här även i tanken. Även om jag redan längtar hem vet jag att det nyttigt att komma iväg och att jag behövs mer här. Det gör tiden hemma så pass mycket bättre när jag väl är tillbaka.
Imorgon fortsätter det som vanligt. avdelning full av barn igen med malaria och lunginflammationer. vi hoppas att flickan inte fyllt på dig med mer vätska.
Vi håller er uppdaterade så ni får följa med på vår resa!
Som ni vet är organisationen i behov av stöd och allt gör skillnad.
/ Anders
=====================================
Bombali Health Development
Swish 9006552
Bankkonto 5003 10 156 03 SEB
Bankgironummer: 900-6552
Plusgiro 90 06 55-2
Leave a Reply